De senaste veckorna har jag varit lite vilsen, inte riktigt vetat vad jag vill och vem jag blivit. Har liksom inte känt igen mig själv och har oroat mig och funderat över nuet och framtiden och vem jag är, vad jag vill.

Nu så känns det otroligt bra måste jag säga, känner ett lugn och en trygghet som jag inte känt på hela året faktiskt, även om året nyss börjat.

Det jag oroat mig för och mina funderingar har släppt.

det är som att jag accepterar hur det är och nu verkligen tar till vara på den tid jag har här hemma

I helgen var jag till Linköping en sväng och träffade mina vänner där, vänner som ser mig för den jag är och som tycker om mig för den jag är. Jag behövde bara vara mig själv och bli accepterad, folk jag känner sen förut och som jag kan umgås med avslappnat, berätta allt för.

Jag har saknat att umgås med vänner på det sättet, saknat allt det där. Att snacka om allt och inget. Trygghet.

Det är väll för att jag inte har några vänner på samma sätt här som jag känt mig lite vilsen, inte jordad och trygg på samma sätt.

Men nu efter att ha spenderat tid med vännerna i Linköping och med min familj i Rosersberg så känner jag mig lugn och trygg, fridfull.
Att de finns där, och har längtat efter att träffa mig, saknat mig på samma sätt som jag saknat dem.

Det är väl det jag vill hitta här också, vänner man kan umgås med, lita på och vara sig själv helt och fullt med.

Det viktigaste just nu för mig var iallafall att jag hittade tillbaka till mig själv, hittade mig själv i allt virrvarr, och vet att jag är en person värd att älska och en person värd att ha de bästa vännerna i världen, värd det bästa.

Det har känts som man tappat bort sig själv ett tag nu, irrat runt och letat efter den grund som är jag. Och nu är det mest lättnad och tillförsikt jag känner för att jag hittat mig själv igen, nu när jag vet vem jag är och att jag har lärt känna underbara, fantastiska personer som blivit mina vänner, och att jag börjar lära känna mer personer som jag hoppas uppskattar mig för den jag är och som vill ha mig som sin vän i deras liv.

Ibland gör man dumma saker, och agerar utan att tänka. Men i grund och botten är jag mig själv, och man lär sig ju något av det också.

Jag duger som jag är, och folk tycker om mig för den jag är, och jag är friskare nu - kanske känslan av den oron och att inte vara frisk har gjort att man känt sig förvirrad också... kanske....