Jag älskar att träna, gå till gymmet, köra ett gruppträningspass och känna gemenskapen, stimulansen och att pressa sig själv till det yttersta. Adrenalinkicken, endorfinerna som strömmar till. Jag mår bra av det!!!

Att sedan inte kunna göra det, att det inte är en del av mitt liv på samma sätt, med sjukdom och förkylning som sätter stopp, det är jobbigt för mig.

Min träning är som meditation för mig, där och då, på passet, tänker jag bara på det jag gör just då. Hjärnana får vila från allt annat, och hela mitt fokus är på min träning, vilkenmuskel som jobbar. Total koncentration, och det är så härligt. Att bara kunna släppa allt och komma till ett ställe där man får vara sig själv och kämpa mot och med sin egen kropp, utmana sig själv till det yttersta.

Min träning får mig att orka med när det är som jobbigast, när inget annat fungerar så finns träningspassen alltid där. Där kan jag vara mig själv och släppa alla grubblerier.

Jag mår som allra bäst när jag får träna och använda min kropp till fysiska aktiviteter. När kroppen får röra på sig och jag må bra.

därför känns detsom det fattas något i mitt liv, som att jag inte är hel, när jag inte kan träna. Det vill säga göra det som jag tycker är allra roligast och trivs allra bäst med och som får mig att må toppenbra. När man inte längre kan göra det som är ens livsstil, ens fritidssysselsättning, en del av en s liv då känns livet bara jobbigt.

Jag är rastlös och saknar en viktig del av mmitt liv, en del som gör att jag kan bearbeta allt och komma bort från hemmet och det jobbiga på jobbet ett tag. Andrummet har försvunnit.

Så ja, jag är glad att jag lever, men jag vill ha ett liv också. Mitt liv är inte så mycketvärt för mig om jag inte kan göra det jag älskar över allt annat.

Jag kan ju inte rida längre, min hästallergi har satt stopp för det. Så träningen är det enda jag har. Så nu vill jag bli frisk så jag kan orka mer igen. Hitta tillbaka till friska, härliga och krya Maja.