Det absolut svåraste med allt detta är att ta det lugnt....
Och att försöka förklara för andra, som i huvudsak är friska, och som kanske inte är igång och gör så mycket som jag, tränar och lever för att träna, hur det känns att inte kunna göra det man mår bra av.
Att vara begränsad eftersom man bara orkar med en viss del av det man normalt (som fullt frisk) gör.

Denna vecka har jag fyllt år på måndagen, var en helt underbar dag, med fint väder, strålande solsken, blå himmel och "vackert-väder" moln, och varmt. Jag mådde toppen och hela dagen var bara helt fantastisk på fler än ett sätt.

På tisdag morgon mådde jag prima också, det var på eftermiddagen och kvällen (även den dagen med toppenväder) efter att jag jobbat och tränat CXworx som bakslaget kom.....
Jag orkade inte gå hem, det tar typ tjugo minuter även om man går sakta. Jag ville bara ge upp, jag var trött, orkade inte ta ett steg av trötthet och uppgivenhet, ville bara sätta mig ner o inte gå hem, men jag var tvungen, så jag strosade hemåt.

Det var inte det att mina lungor eller mina ben eller min kropp inte orkade, detta är så otroligt svårt att förklara, jag var pigg men ändå trött. Det var ett tillstånd jag aldrig upplevt tidigare. Och jag blev överraskad och chockad över kroppens och hjärnans reaktion, nästan rädd :S

Jag har aldrig liksom gett upp tidigare, jag är seg och jag stretar på, men då var det som det tog slut. Jag ville bara ge upp, sätta mig ner och inte röra mig en millimeter till. Uppgiven.
Som sagt skitsvårt att förklara.

Men jag tog mig samman, insåg att jag måste gå hem, fanns ingen annan lösning, hade stängt av o lämnat fonen hemma så... Tänkt emycket på vägen hem, att allt detta var så orättvist, att just jag ska råka ut för detta.

Jag kryper ju på väggarna när jag inte får göra det jag älskar, nu orkar jag ju och gör det, men jag mår ju inte bra av inaktiviteten.

Alla tankar som man inte haft tidigare, för att man varit hemma och tagit det lugnt, kommer nu in i skallen. Att man är så otroligt långt från hur man tidigare mådde. Hur mycket man har att hämta igen och att man vill göra så mycket men att kroppen inte orkar, hjärnan orkar inte.

Det är så svårt att vara en inaktiv person om man normalt sett är en hyperaktiv person :P

Det är så långt från mitt normala tillstånd så det inte är sant.

Ja, det går åt rätt håll, men det går långsamt, väldigt långsamt.

Jag mår jättebra när jag bara är hemma, får träna, vara ute o gå i skogen och fotografera, träffa kompisar osv.

Det är när jobbet ska in i hela pusslet också som det svåra kommer, hjärnan är helt slut efter 3-4 timmar.
Och jag vill inte välja bort något, jag vill kunna vara igång och träna också, inte välja.

Och det är det som är så svårt, att förklara för min chef hur det verkligen står till.

Jag blir nästan deprimerad för att kroppen tar slut, så trött som jag var i tisdags var helt crazy. Orkade inte ens duscha när jag kom hem, fick i mig lite fil, och sen somnade jag 21:10 på¨soffan. Total kollaps, förutom att kroppen - den fysiska delen - mådde hur bra som helst, och jag var inte ett dugg trött i kroppen. Bara hjärnan :(