De senaste veckorna har jag varit lite vilsen, inte riktigt vetat vad jag vill och vem jag blivit. Har liksom inte känt igen mig själv och har oroat mig och funderat över nuet och framtiden och vem jag är, vad jag vill.

Nu så känns det otroligt bra måste jag säga, känner ett lugn och en trygghet som jag inte känt på hela året faktiskt, även om året nyss börjat.

Det jag oroat mig för och mina funderingar har släppt.

det är som att jag accepterar hur det är och nu verkligen tar till vara på den tid jag har här hemma

I helgen var jag till Linköping en sväng och träffade mina vänner där, vänner som ser mig för den jag är och som tycker om mig för den jag är. Jag behövde bara vara mig själv och bli accepterad, folk jag känner sen förut och som jag kan umgås med avslappnat, berätta allt för.

Jag har saknat att umgås med vänner på det sättet, saknat allt det där. Att snacka om allt och inget. Trygghet.

Det är väll för att jag inte har några vänner på samma sätt här som jag känt mig lite vilsen, inte jordad och trygg på samma sätt.

Men nu efter att ha spenderat tid med vännerna i Linköping och med min familj i Rosersberg så känner jag mig lugn och trygg, fridfull.
Att de finns där, och har längtat efter att träffa mig, saknat mig på samma sätt som jag saknat dem.

Det är väl det jag vill hitta här också, vänner man kan umgås med, lita på och vara sig själv helt och fullt med.

Det viktigaste just nu för mig var iallafall att jag hittade tillbaka till mig själv, hittade mig själv i allt virrvarr, och vet att jag är en person värd att älska och en person värd att ha de bästa vännerna i världen, värd det bästa.

Det har känts som man tappat bort sig själv ett tag nu, irrat runt och letat efter den grund som är jag. Och nu är det mest lättnad och tillförsikt jag känner för att jag hittat mig själv igen, nu när jag vet vem jag är och att jag har lärt känna underbara, fantastiska personer som blivit mina vänner, och att jag börjar lära känna mer personer som jag hoppas uppskattar mig för den jag är och som vill ha mig som sin vän i deras liv.

Ibland gör man dumma saker, och agerar utan att tänka. Men i grund och botten är jag mig själv, och man lär sig ju något av det också.

Jag duger som jag är, och folk tycker om mig för den jag är, och jag är friskare nu - kanske känslan av den oron och att inte vara frisk har gjort att man känt sig förvirrad också... kanske....

Ja ni, ibland så händer det en saker som varken jag, alla i min omvärld eller läkare begriper....

 

Jag har spenderat 5 dygn på sjukhus, och kom hem igår kväll, och bli sjukskriven i 2-3 veckor sa kardiologen igår.

 

Vad är det som hänt kan man då undra..

 

Jo jag har haft svårt att orka med, och haft skitdålig kondition i två veckor innan i måndags, och på måndagmorgonen denna vecka så var det skitjobbigt att gå bara en kort bit, dålig kondition och att något var fel hade jag insett men jag trodde det skulle gå över.

 

Så jag åkte till jobbet, kontaktade företagshälsan, fick tid för blodprovstagning och samtal, trodde det var för lågt järnvärde, men inte. blodet var hur mörkrött och fint som helst, så det var något annat :( fick tid på Hälsocentralens Dagjour på eftermiddagen och fick skjuts dit av en arbetskamrat.

 

Kom dit, de tog blodprov, blodtryck och mätte syresättningen i blodet. de märkte att jag inte mådde bra eftersom jag var rejält andfådd bara av att gå korta sträckor. Där kunde de inte säga något med säkerhet, men de hade sett något konstigt så de skickade vidare mig till akuten på sjukhuset.

 

Där fick jag sitta o vänta ett tag och fick sen komma med två sjuksköterskor, de tog blodprov, blodtryck och syresättningsgrad på fingret, därefter satte en av dem in en kanyl i höger armveck.

 

fick träffa en ST-läkare som berättade lite vad som hände och frågade mig lite saker.

 

Därefter såg jag ingen förrän efter 2 timmar, förutom läkaren som kom in o ställde kompletternade frågor och meddelade att de skulle utreda vilken slags röntgen jag skulle få. Vanlig eller skiktröntgen, CT-scan, det berodde på vilket resultat blodproven skulle visa.

 

Fick vänta lite till, sedan kom läkaren in och sa att jag skulle genomgå skiktröntgen. gick och satte mig i väntrummet, köpte lite godis och dricka, och väntade.

 

Fick sedan följa med den sköterskan som tagit hand om mig hela tiden, bort till Röntgenavdelningen, där fick jag lägga mig på en säng och han satte in en större kanyl i andra armhålan. Därefter in på röntgen, fick kontrastvätska insprutad via den större kanylen medan jag låg i cirkeln för skiktröntgen, första gången så låg jag med armen lite böjd så när det sprutades in så gjorde det förjävligt ont, det sved och stack och var en outhärdlig smärta. De sa att de trodde att injektionen hade sprutats in och kommit åt kärlväggen, därför det gjorde så jävla ont. De avbröt och jag kände kontrastvätskan fara neråt i kroppen, kändes som jag kissade på mig, en varm känsla.

 

De tog ut mig och gjorde ett nytt försök då jag höll armen mer utsträckt och rak ovanför huvudet när jag låg där. Och nu gick det utan problem. Efter röntgen fick jag gå tillbaka till väntrummet och invänta vidare händelseutveckling.

 

Kort därefter fick jag komma in i undersökningsrummet igen, ta fler blodprov, syresättning och blodtryck. Sedan kom en ny läkare in och berättade vad de hittat på röntgenbiklderna, och vad blodproven antytt under kvällen.

 

Jag hade blodproppar i blodkärlen runt lungorna, dvs lungemboli, och de skulle lägga in mig på sjukhus.

 

när jag hörde det blev jag rädd, och kände mig så liten och ensam, och i hela deras våld. tårarna rann och jag visste inte hur jag skulle reagera. Mest rädd tror jag då jag insåg vad de sa, att jag gått runt med detta ett tag, och att jag kunde ha dött.

 

Och även så totalt utan bestämmande rätt över mig själv. Tvångsinlagd för behandling, då det ju är väldigt allvarligt.

 

Men just då grät jag bara och kände mig så luten och ensam. Ringde min mamma och berättade för henne vad som hänt, och ville att hon och pappa skulle komma upp dagen efter. För jag e ju ensam här uppe, min familj bo ju längre söderut, visst bara 2 timmar, men ändå.

 

Så jag fick komma upp på intensivvårdsavdelningen, klockan var väl halv 9 - 9 då på kvällen. Fick syrgas att andas in.

 

De rullade in mig i ett rum och fick EKG kopplat till mig, syresättningsmätare på fingret, och blodtryck på vänster överarm. Fick byta kläder från min t-shirt till en stor, vit sjukhusskjorta. En sjuksköterska försökte sätta in en nål/kanyl för blodprovstagning och blodtrycksmätning i min artär i handleden , men det gjorde om än ondare och var mer smärtsamt än när kontrastvätskan sprutats in första gången.

 

Då inväntade de narkosläkaren som kunde sätta lokalbedövning så att det skulle dämpa smärtan, så hon satte bedövning i huden ovanför där hon skulle gräva och leta i mina blodkärl, men mina artärer gled undan och smet iväg så hon lyckades inte. Det resulterade bara i att kärlen sprack, och fick en bubbla med blod under huden som tryckte på nerverna till tummen och övre delen av tummen somnade/domnade bort.

 

Därefter gjorde en annan av hennes kolleger samma sak på min vänstra handled, med bedövning osv, men hon lyckades inte heller. Samma sak med spruckna kärl skedde där, och även min vänstra tumme blev avdomnad.

 

Efter de misslyckade försöken så kopplade de in heparindroppet i kanylen som satt i höger armveck, samt tog blodprover ur kanylen som satt i mitt vänstra armveck.

 

Sedan fick jag vara ifred ett tag, gå på toa osv. Lugna mig lite och inse var jag hamnat.

 

Det var full fart runt mig, och nattskiftet bytte av mitt i allt. Det blev blodprovtagning var fjärde timme, blodtryck varje kvart i början, sedan varje timme under natten. Jag kan väl säga att jag inte sov så mycket den natten, kanske max 4 timmar.

 

Dagen efter började med blodprov, blodtryck, fick information om vad som skulle hända, träffa en ny narkosläkare. Fick äta frukost och fick en bok och tidningar att läsa. ringde jobbet och meddelade vad som hänt. Genomgick en ultraljudsundersökning på hjärtat, och fick se mitt hjärta på skärmen, följde deras undersökning. Och fick lyssna på ekot från hjärtat. Det var intressant och hörde hur de pratade och diskuterade hur de skulle göra. fick se hjärtat från flera olika vinklar och vrår, och höra hur de letade efter att se aortan och hjärtklaffarna, såg hur aortan öppnade och stängde sig och hur hjärtklaffarna mellan kammarna jobbade. Mycket intressant tyckte jag, och kul att jag fick se det. De talade sedan om att undersökningen bara bekräftat de det redan visste, att jag  hade blodpropp i kärlen från hjärtat till lungorna, och att hjärtat fick arbeta lite hårdare.

 

När de hade lämnat så kom mina föräldrar in till mig, hade fått veta av en sjuksköterska att de kommit under undersökningen, och de hade pratat med min läkare.

 

Så det kändes skönt att de kommit upp, och jag fick besök. fick lunch medan de var där. Sedan skulle jag ner på ultraljudsundersökning av mage, ljumskar, lår och axlar för att undersöka om jag hade proppar på några andra ställen, så när det var dags för det så packades alla mina saker ihop, för jag skulle ner på hjärtavdelningen efteråt, och mina föräldrar gick hem till mig. För att fixa lite och ta med saker som jag ville ha.

 

Så åkte ner på snabba in-ut ultraljudsundersökningen, fick ligga o vänta lite innan. Och sedan var det bara köra, och sen var det klart.

 

Bytte avdelning och fick komma till ett eget rum, där de tog hand om mig. Ingen mer EKG, men syrgas och heparindropp.

 

Fick besök av mina föräldrar igen, och senare på kvällen så kom tre killar från hemvärnet och besökte mig, hade haft övning helgen innan, och de undrade hur det var med mig. en av dem hade rått mig att kolla upp vad det var för fel på mig, och tack vare att han och en annan hade sagt det så kollade jag upp det på måndagen. Satt och snackade i en halvtimme ungefär och sedan så blev jag ensam kvar, men det kändes bra ändå att få besök både av mina föräldrar och av dem.

 

Sov inte så mycket den natten heller, det var ju blodprovtagning kl 22 och kl 02 och kl 06 så fick sova med alla ljud och surr och droppande. Kollade på teve och slumrade lite.

 

Sedan har det blivit lite bättre dag för dag, och i torsdags började jag med warantabletter tillsammans med heparindropp, i fredags blev jag av med droppet och fick fragminsprutor istället. I fredags kändes det helt ok och igår, lördag, så  var blodprovsvärdena bra så jag fick åka hem.

 

Har blivit väl omhändertagen hela veckan, och fått en mycket positiv bild av sjukvården när det väl gäller något allvarligt, då unga friska männsikor som jag inte brukar få lungemboli eller blodpropp. Och jag är väl något av ett mysterium för läkarna, de tog många fler blodprov för fler analyser än vad som brukas, för att de inte vet varför jag drabbades. Och de vill liksom jag ha klarhet i det. De är nog intresserade av att veta varför lika mycket som jag, för att få nya svar på varför unga människor drabbas av blodpropp.

 

Jag tror jag kan skatta mig lycklig över att jag varit i så pass bra form och haft så bra kondition, för annars hade jag inte orkat leva som vanligt och gå och träna under de senaste veckorna när det varit ansträngande att bara gå i vanlig takt.

 

Läkaren var förvånad att jag orkade träna förra veckan, veckan innan jag åkte in. Och min envishet gjorde ju också att jag orkade hänga med på militärövningen förra helgen.

 

Har också fått uppleva att jag är hårdhudad, för det har gjort jävligt ont att bli stucken för blodprov, när de sticker genom skinnet. Men det är kanske bra nu när jag får blodförtunnande medicin, så jag kanske inte får blåmärken så lätt, och min hud kanske inte går sönder så lätt så jag börjar blöda.

 

Men känner mig ganska så sönderstucken och blå över mina armar just nu. Blir blodprov imorgon igen :/ bara vänja sig...

 

Har också världens finaste vänner både här uppe och runt om i Sverige, som bryr sig och som besökt mig och som jag pratat med på kvällarna på chatt och telefon. Som hjälper mig och livar upp stämmningen lite, som bryr sig om mig och hur jag mår. Det är fantastiskt!!! Ni är fantastiska :)

 

God bless you all :)

Ha, det låter ju nästan som titeln på en bok :)
Men det är ju där jag bor nu, mitt hem!!!!

Var ute och gick nu på kvällen, bland husen som ligger vid vattnet och det påminner mig mycket om Simpnäs, när man går längs Vikavägen ända tills den tar slut, speciellt nu när det är vinter så påminner det mig om de gånger man gått längs den vägen ut till havet (samma hav fast längre söderut) när det varit vinter och snöigt.
Ställena liknar varandra inte bara på hur husen ligger o hur de ser ut utan också av den anledningen att det inte finns några gatlysen på något av ställena. när man har gått där har det bara varit snön och himlen som lyst upp.

Och havet är alltid lika underbart att vara vid och bo vid.

Tror jag kommer spendera mycket tid vid havet i sommar, antingen här eller i Simpnäs.

Havet lockar.....