Jobbar på ett ställe där det ska dras ner på folk, övertalighet som det så fint heter. Eller fint och fint, det är ju bara skit egentligen.

Arbetare kostar pengar därför ska det dras in på det som kostar, skäras ned i arbetarlängorna, sparas där det kan.

 

Jag är relativt ung på min arbetsplats, och har till största delen äldre kolleger.

 

Nu när övertaligheten ska förhandlas så kommer ju de äldre troligtvis vara kvar och de yngre få byta jobb, om man får önska och vara egoistisk (inget ont mot alla jag jobbar med) så skulle man vilja att LAS inte fanns, att de yngre skulle få vara kvar och jobba på samma ställe där jag jobbar, för att få en större åldersspridning och för att utbytet äldre-yngre är värdefullt. De yngre behövs för att jag ska kunna känna mig hemma, och för att inte bara umgås med (ursäkta ordspråket) gamla stofiler, som man inte har så mycket gemensamt med i livet i övrigt.

 

Visst är det lärorikt att jobba med äldre också, men man behöver den yngre generationen för att känna sig hemma och trivas.

 

För mig som inte har så stort umgänge utanför jobbet så blir det än mer viktigt att kunna umgås med folk i ungefär samma ålder på jobbet, vill inte ha en segregering på arbetsplatsen.

 

Visst är det bra att arbetstid tas till vara, och att de som arbetat länge har en trygghet, men varför ska detta alltid drabba de yngre? De som inte har arbetstid att falla tillbaka på, det är ogynnsamt för företaget och det blir lite av en diskrimenring pga att konkurrensen inte blir på lika villkor.

 

Tycker i mångt att LAS är en förlegad sätt att tänka.

Utifrån mig själv, utifrån att man som ung just kommit in på arbetsmarknaden och så är man den första att ryka när det ska dras ner, när det egentligen är de yngre som behövs, för att Sverige ska leva.

 

Man vill ju ha något gemensamt med de man arbetar med och spenderar större delen av dagen tillsammans med.

 

Lite därför jag slutade på min förra arbetsplats, för att det inte fanns några jag kände samhörighet med, det var folk som hade familj och barn och hade jobbat länge i företaget, visst med mycket erfarenhet, men det där att leva ensam, vara singel och inte ha familj, det var det ingen som jag kunde känna igen mig i. Prata om sånt liksom. Så då hade jag många vänner utanför jobbet.

Här är det tvärtom.

 

Om man skulle få önska och bestämma så skulle ingen få gå....

Men, det är pengarna som styr, tyvärr =(

När ska man inse att arbetarna gör så att pengarna trillar in, när ska man inse att man inte i alla fall kan ersätta människor med maskiner, när ska man inse värdet i att ha människor på arbetplatserna och inte bara se dom som en kostnad?

 

Vi behövs allihopa, enbart tjänstemän kan inte driva en fabrik!