Idag, denna morgon, har min envishet gjort sig tillkänna igen. Iblan är jag glad att jag är envis som en åsna, det är nog den egenskap som jag har mest nytta av och är stoltast av.

 

Denna natt hade det snöat dryga decimetern igen, lätt fin snö iofs (hade väl vart än värre om det varit blötsnö =/ ), men att det snöat så förskräckligt och att de inte hunnit ploga vägarna runt i kring där jag bor det visste jag inte. Hade jag vetat det hade jag tagit en annan väg. Men som det var nu så cyklade jag ut den vanliga vägen. Tilläggas ska att jag har en cykel som är oväxlad, och bara riktigt mönster (MTB däck) på framhjulet, i bak så är det ett stadscykeldäck dvs ger knappt nåt grepp i snö =P

 

Så där cyklade jag alltså, kom knappt framåt för vägen var ju som sagt oplogad. Jag fick hoppa av och småspringa/gå tills jag kom upp på en lite större väg och nerförsbacke, sen så på ren och skär envishet och viljestyrka så cyklade jag (sladdade och gled) och trampade för kung och fosterland i bilspår genom 1 decimeter snö.

 

När jag först körde stött, då var jag inte alls långt hemifrån, så funderade jag faktiskt på att ta bilen, men kom sedan på att den ju står under 2-3 decimeter snö, insnöad och övertäckt på min parkeringsplats, har inte varit ut med den på lite över en vecka. Så den tanken försvann typ lika fort som den dykit upp i skallen =P

 

Om jag inte varit så vidunderligt envis så hade jag nog setat ner på vägkanten, slängt cykeln på vägen och gett upp, men eftersom jag inte är sån, utan att jag ska fram till varje pris (hade drygt 20 min på mig att komma ner till bussen), så kämpade jag på och vägrade låta snön besegra mig. Jag skulle fram och besegra snön som låg och hindrade mig på backen.

 

Efter en bit kom man fram till plogad väg och då rullade det på och man kunde cykla ikapp lite av tiden, men sen tänkte man väl inte igen dårå, för man tog sin vanliga väg och just där var det ju inte plogat som sagt. Min hjärna hade typ kopplat ur, det var bara framåt som gällde och då gör man saker av gammal vana.

 

Så jag kämpade på längs kajen i snön, på den oplogade gångvägen/cykelvägen, stretade och drog cykeln när jag tröttnade på att köra fast och sladda och när det krävdes för mycket kraft att hålla cykeln igång.

Kom till slut fram till sista cykel-/gångvägen och cyklade den sista biten. Låste cykeln och gick på bussen.

 

Men jag var inte glad, var mest sur och trött och irriterad på denna jävla förbaskade helvetes skitsnö, eller polgbilarna som inte kan ploga min del av stan innan man åker ut kl 06:10

 

Så jag fick ett konditions och träningspass sådär på morgonen, andfådd och svettig och genomvarm satt jag på bussen och så fortsatte det snöa, jag kan knappt titta åt snö just nu.

Snö är väldigt härligt och underbart och jag skulle inte vilja ha en vinter utan snö, men den kan ju skita i att ligga på vägana och göra det svårare för en att ta sig framåt. De enda gånger jag inte gillar snö är när man har bråttom och vill kunna cykla obehindrat, på PLOGADE vägar.

 

Tack vare min envishet gav jag inte upp, och det är ofta den jag har att tacka för mycket speciellt när det gäller sånt här =)

 

Imorgon tycker jag säkert om snön igen =)